Uncategorized

8 frågor med Amanda

Posted on by

20131111_150530_5280d66eddf2b3447f44040c

Amanda är en god vän till mig som har kämpat med att bli frisk från anorexi, i flera år har hon kämpat mot “anorexi demonerna”. Hon lyckades ta sig ur sin sjukdom, Amanda är en av de starkaste personerna jag känner och det inspirerar mig.

 

1.Du har ju kämpat hårt under din sjukdomstid att bli frisk, förstod du hur sjuk du var i anorexin? Eller tyckte du själv att du var ”frisk”?
Jag visste nog tidigt att det jag höll på med inte var riktigt normalt men jag tänkte nog ändå att det inte var så farligt att inte äta ordentligt. Det som förvärrade min insikt var ju också alla kriterier som man måste ha för att bli diagnostiserad med anorexi. Jag uppfyllde inte alla och då kunde jag ju inte vara sjuk, bara lite annorlunda. Jag hade dessutom inte gått ner så mycket i vikt eftersom jag från ung ålder inte hade gått upp så mycket så det verkade inte så farligt. Det tog ju en tid innan psyket svek pga. ätstörningen och det var väl då som folk runt mig började tycka att jag var riktigt dåligt i skick. Innerst inne visste och önskade jag att någon professionell skulle tycka att jag hade anorexi så att jag skulle få hjälp, men när jag första gången sökte hjälp hos ätstörningspolikliniken fick jag som svar att jag nog inte har en ätstörning som hade kunnat äta vid Mc Donalds med mina vänner. Då blev hela min sjukdomsinsikt omsvängd igen och allt blev bara värre. Ju längre jag var sjuk, desto friskare kände jag mig kan man säga. Det blev normalt för mig att må sådär dåligt. Jag förstår inte än idag hur sjuk andra uppfattade mig och jag vet inte om jag någonsin kommer förstå.

2. Vad var det svåraste med att bli frisk?

Helt klart att komma på knep och sätt att kunna äta utan att få ångest och vilja dö. Jag hade också svårt med att börja öppna mig för min pojkvän och berätta vad jag tänkte på och hur jag kände mig. Knepigt var det också då man var på dåligt humör och ändå skulle äta, det hade alltid varit en orsak att inte äta. Det är många beteenden som man får ändra om för att inte göra dem på ett sjukligt sätt. Det var också såklart svårt att bestämma sig för att bli frisk för sjukdomen var ju min vän och min identitet. Jag försökte hela tiden tänka på allt jag ville göra i framtiden för att hålla mig motiverad och diskuterade mycket med mig själv att jag inte har tid att ligga på sjukhus, jag har ju så mycket jag måste hinna göra! Svårt var också att få hjälp som passade mig. Sist och slutligen var det bara jag själv som kunde åstadkomma en förändring, utan professionell hjälp. Ville man ha hjälp ville de flesta bara skriva ut mediciner. Det var också svårt att få andra att förstå att jag var tvungen att gå min egen väg för att klara av att bli frisk. Jag gick ju i skolan och det kändes svårt i början att få alla att förstå att man ibland måste prioritera sin egen hälsa framför goda resultat.

3. Hur kan vänner och familj hjälpa någon som lider av anorexi?

Allting är ju individuellt men viktigt är nog att våga fråga och diskutera. Jag tror nog att man ofta ser att någon mår dåligt och som kanske inte äter men man vet inte hur man ska tag i situationen och struntar därför i det. Det är väldigt känsligt och visst kan man bli arg för att någon ”lägger sig i”, men såhär i efterhand önskar jag att mina vänner skulle ha ifrågasatt mer och orkat försöka tränga igenom mitt skal. Genom att man säger något visar man också att man bryr sig. Man skall inte tvinga någon till förändring men man kan visa att man finns där för att lyssna och att man kan komma med på t.ex. besök till kuratorn om det känns svårt att gå ensam. Som familj är det viktigt att försöka förstå hur sjukdomen fungerar, att man behöver hjälp med det psykiska och inte bara med allt fysiskt. Man måste ha tålamod och försöka att inte sätta allt för mycket press på den sjuka. Det handlar inte om att man inte bara äter som så många tror, det är mycket mer komplicerat.

4. Bestämde du att ”nu SKA jag bli frisk” eller vad var det som gjorde att du kom bort från sjukdomen?

Jag blev inlagd på sjukhuset efter att redan ha varit sjuk i ca.4 år och där var jag tvungen att äta för att komma bort. Det fanns inget ställe jag hatade så mycket som den avdelningen och det motiverade mig att äta mycket för att komma bort därifrån. Minuset med avdelningen var att allting bara var koncentrerat på vikten. De kom in med mat på rummet, förväntade sig att man skulle äta och gå upp i vikt. Det var inte riktigt mycket terapi eller program utan jag låg nästan hela tiden i sängen utan något att göra. En gång i veckan träffade jag en psykolog, en ergoterapeut och en fysioterapeut. Under tiden jag var inlagd var målet att komma bort så snabbt som möjligt för att åka hem och banta igen. Jag hade inga planer på att bli frisk och strax efter att jag kom hem så kraschade allt. Jag gick ner rätt mycket och mådde lika dåligt som före. Det var då jag bestämde mig för att jag inte orkar leva så längre. Jag ville inte tillbaks till sjukhuset. Min pojkvän orkade inte heller med mig, jag hade kört slut på honom och det motiverade mig att bli bättre. Sist och slutligen betydde han mer för mig än min sjukdom och det hjälpte mig att försöka sträva mot frihet. Det första steget till att bli bättre var att säga upp kontakten till ätstörningspolikliniken för det var där mycket av mitt sjukliga beteende kom ifrån. Jag mådde så dåligt av att gå dit och när jag bröt kontakten kändes allt lite lättare. Sist och slutligen var det min envishet som räddade mig, det räckte med det helvete jag hade haft hittills, jag orkade inte leva i en värld var allt snurrade runt kalorier, vikt, att undvika mat, att ha ångest dygnet runt och inte ha någon energi. Jag ville ju leva och jag hade så många planer som aldrig skulle bli verklighet om det inte blev någon förändring. Det var svårt och tog länge att släppa taget helt men när jag märkte små framsteg gav det mig motivation till att göra fler. Ju bättre jag mådde, desto mer kunde jag njuta av livet. Det var underbart och gav mig verkligen insikten om att aldrig gå tillbaks i ätstörningsträsket.

 

5. Du har ju blivit intervjuad många gånger bland annat av svenska Veckorevyn, hur känns det att berätta om din sjukdomstid?

För mig är det som terapi att berätta om tiden jag var sjuk. Då måste jag gräva i smärtsamma minnen och fundera på vad som har hänt. Det påminner mig också om hur stark jag är och hur långt jag har kommit. Jag hoppas också att det hjälper någon annan att jag berättar, för jag är ju ett levande exempel på att man kan komma ifrån sjukdomen och må bra. Dessutom hoppas jag att de som planerar och utför vården för ätstörda läser artiklarna och funderar över hur det fungerar med dagens vårdmetoder, är de bra eller dåliga och vad kan man förbättra.

Lite nervöst känns det ju att blotta en del av sitt liv för så många människor men jag tror det är värt det i slutändan. Jag berättar inte hela min historia utan bara utvalda delar och de är inte så hemskt privata för mig för i så fall skulle jag inte berätta det. Jag har ju också bloggat under hela min sjukdomstid och där har jag berättat mycket mera privata saker så detta känns inte så farligt sist och slutligen. Mest rädd är jag för missförstånd och också för negativ kritik men det har som tur inte kommit ännu. Det känns väldigt roligt att få höra av okända människor hur berörda de har blivit av att läsa en artikel om mig eller hur starka de tycker jag har varit. Många bekanta har också kommit och berättat om folk i deras närhet som lider av en ätstörning och att de har fått hopp av att se att någon annan har blivit frisk. Jag tror att det har känts lättare för dem att få lätta på sin oro inför någon som gått igenom liknande saker.

6. Kan du nu i efterhand tänka vilka sjuka kroppsideal som sjukdomen framkallar och vad anorexin fått dig att göra?

När man är sjuk har man en konstig syn på sin egen kropp. Jag minns att ibland när jag hade gått ner i vikt kunde jag tänka att jag kanske är smal men i nästa sekund blev det till att det nog var 10 kg för mycket på kroppen. Jag kände mig alltid tjock och värdelös. Ibland när jag gick på stan fick jag panik över att det kändes som att alla glodde på mig. Jag var övertygad om att det var för att jag var så tjock och hade så tjocka ben som stack ut från jackan. Min pojkvän försökte övertyga mig om att det var tvärtom, att det var för att jag var så smal som alla tittade men jag trodde honom inte. Jag trodde aldrig på något han sa, jag var övertygad om att det jag såg var verkligheten. Första gången som jag var nöjd med min kropp var på sjukhuset då jag hade gått upp några kilon och mitt psyke inte längre var i svält. Sjukdomen ger en så felaktig bild av hur en frisk kropp ser ut, man har skelett som förebild. Idag ser jag hur sjukligt det är att vilja vara så smal att alla ben sticker ut från kroppen, men då kändes det normalt. Man måste komma ihåg att anorexin sitter i psyket och inte i vikten. Inget duger och når man ett mål så hittar man på fler.

Anorexi gör att man tvivlar på allt och alla. Ingen talar sanning förutom anorexin. Alla tankar är så sjuka men man tror att det är helt normalt. Jag tänkte på mat, kroppen och hur jag skulle bli smal 24 timmar i dygnet, det blir jobbigt. Ingen som inte har haft såna här tankar själv kan förstå hur sjuka de egentligen är. Det är overkligt, men sant.

7. Kan du fortfarande få tillbaka samma ”känsla” som när du var sjuk eller är du helt fri från det?

Jag märker om anorexin försöker komma tillbaks. Jag tror inte att man blir helt fri från de sjuka tankarna, man måste lära sig att kontrollera dem. Det känns som att jag har kontroll, det är inte ofta jag blir påmind men om jag går igenom någon extra jobbig period kan jag falla för en stund. Hittills har jag kunnat ta tag i mig själv och bryta beteendet snabbt och jag hoppas det fortsätter så. Jag har en bra övertalningsförmåga då det gäller mig själv. Jag har också lärt mig att jag inte får slarva med maten för då blir det svårare att ha energi för att hålla emot tankarna. Jag tillåter mig själv att ha dåliga dagar och att må dåligt för det är normalt men skillnaden är att jag inte tar till sjukliga metoder för att lindra det.

8.Vad har du för framtidsplaner?

Just nu studerar jag första året till socionom och när jag är färdigutbildad skulle jag gärna jobba med ungdomar och deras psykiska hälsa. Jag skulle också vilja prova på att jobba med ätstörda för att se om jag klarar av det. Jag hoppas att jag kan göra skillnad nånstans och för någon.

 

Tack Amanda! här kan man läsa Amandas blogg